Hej gott folk!
Jag har inte dött eller rest utomlands eller bytt indentitet. Satte mig just vid datorn och kom och tänka på min blogg som är stendöd. Så tänkte återuppliva den med hjärt och lung räddning.
Tiden går och ibland önskar jag att man bara kunde frysa en dag, och bara känna efter, göra precis som man vill.
Det går jättebra på dagis för lill-gumman. Ibland när man ska hämta henne så vill hon inte hem, ett gott tecken =) Och ibland blir hon ledsen när jag lämnar henne. Blir långa dagar ibland, så mitt dåliga samvete dyker upp. Men sånt får man ta igen på helgerna. Livet är inte lätt, men jag är nästan övertygad om att där vi hamnar ska vi lära oss något och titta tillbaks om t.ex 5 år och känna att Tack för denna motgång.
Jag har en inre styrka som inte alltid visar sig ibland.
En högstadie lärare sa till mig på ett utvecklingsamtal en gång "Therese är en som lurar många, hon tänker mer än pratar, hon är inte dum utan en väldigt klok tjej". Jag var fruktansvärt blyg i skolåren, men jag uttryckte mig väldigt bra skriftligt, och det såg hon.
Blyghet är något jag har fått brottats med hela mitt liv, och kommer förmodlingen göra det resten av mitt liv. Men jag har samtidigt en jäkligt social sida. Har aldrig haft problem att få vänner och jag har kunnat säga ifrån till vänner när måttet är rågat.
Det värsta jag vet är negativa människor som är energitjuvar och bara sitter och gnäller och tycker att dom har haft det värst m.m Dom ställer jag bort idag.
Jag är inte alls lika blyg som förr. Tror livserfarenhet och åldern har sina spår.
När man blir mamma så är det som att återfödas på nytt. Man följer hennes utveckling och blir påmind själv om vem man är. Denna sårbarhet att hon ska skadas. Man vill överösa henne med kärlek och tillit. Finnas vid hennes sida resten av sitt liv.
Barn är så enkla. Dom lever i nuet. Varför kan inte vi vuxna göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar