En tanke

Jag läste ut en bok för någon dag sedan, "svagt positiv" heter den. Handlar om en kvinna som desperat vill bli gravid men får ett missfall och blir jättedeprimerad, men ger inte upp, och under andra försöket så blir hon gravid igen och lyckas behålla det. Hon blir jättelycklig till en början.
Under graviditeten så händer det något med henne, hon blir mer och mer osäker på vad hon har gett sig in på. Är hon verkligen redo?
När barnet föds så får hon en förlossningspsykos och blir jättedålig och åker in på psyket fram och tillbaka. En väldigt gripande berättelse. Tänker inte avslöja något mer.

Jag blev ganska fundersam när jag hade läste ut den. Det finns så otroligt många människor där ute som tror att livet blir fulländat för att man skaffat barn. Så var det i hennes fall. Hon hade hela tiden ett tomrum som hon försökte fylla, byta karriär, byta utseende, hon var aldrig nöjd med sitt liv.

Våra barn är inte skyldiga oss något. Det är snarare vi som är skyldiga dom.
Många skaffar barn av egotrippade själ. "Gör mig lycklig" "Bekräfta mig, älska mig"
Ska det inte vara tvärtom? Ska inte det lilla barnet få bli bekräftad, uppmuntrad, peppad? Få vara som hon är, den personlighet hon fått?

Isabelle är inte skyldig mig nåt. Det är jag som är skyldig henne. Visa henne livet, finnas där när hon genomgår medgångar och motgångar.
Hon finns här. Det var jag som skapade henne. Hon är i livets början. Hon är bara en bråkdel av det korta liv vi har.

Hon är i mitt liv, för alltid.