Therese junior

Jag har upptäckt en grej. Isabelle är världens charmtroll borta, hos främmande. Hon älskar att bli matad i matstolen, hon skrattar, hon är för det mesta glad.
Här hemma är hon sur och grinig och visar sin ilska när hon inte vill något.

EXAKT var jag så när jag var liten.
Borta var jag tyst som en mus och hemma släppte jag alla hämingar. I mina tonår smälldes det i dörrar, tjuvrökte som dom flesta andra, provade dricka, blev arg när jag inte fick som jag ville, tyckte mina föräldrar förstörde mitt liv när jag inte fick gå på ett wet floor disco. Men då ryckte min morfar in och gav mig en hundralapp och sa att morfar lovar att du ska få gå. Morfar räddade mitt liv tyckte jag.

Jag har ett minne när är kring 6-7 år. Jag har en 10 stycken 10 lappar i spargrisen. Pappa ville vara snäll och ge mig en hundralapp så jag kunde känna mig stolt, men gud vad förbannad jag blev! 10 lappar är ju inte samma sak som 1 lapp!! Faster Irene var hos oss. Hon sa såhär
-Nu ska jag minsann säga till farmor att Therese kan bli arg. Farmor hade svarat.
-Näe, inte Therese, Therese som är så snäll.

Så låter det hemma hos mommo å moffa.
-Men så belåten hon är Bella Bella

Haha brukar jag säga tänka, kom och var en dag på edeforsgatan så ska ni se att hon minsann kan visa sin vilja =)

Det är fascinerande att jag ser mig själv i henne. Mer och mer. Obekrivlig känsla.

Så fort jag ska mata henne så börja hon åla sig.
-Jag vill inte vara här!
-Varför inte det?
-Jag är hungrig, men jag vill inte sitta still.

Blir hon som mig i tonåren, då vet jag vad jag har att vänta mig.