Jag är ett stort fan av Guns n roses. Jag personligen tycker dom är dom största och bästa rockbanden genom tiderna, och det kommer ALDRIG finnas några som dom. Dom var 90-talets rock ikoner. Och deras musik slår inget annat. Jag minns på min systers bröllop så satt jag och pratade om Guns n roses med en av gästerna jag satt brevid (haha, lite lustigt på ett bröllop), och han höll med om att det finns inget band som var så framgångsrika och gjorde bäst rockmusik.
Jag är inte så värst förtjust i dagens musik. Allt låter likadant. Jag tycker synd om alla tonåringar som inte fått vara med om bra musik. Fast nu pratar jag om rock enbart. Så ingen misstolkar. Men jag tror det finns decennium som man aldrig glömmer, band som var bäst och fortfarande kommer folk ihåg dom. Kizz, AC/DC, Guns n roses, Nirvana o.s.v
Nu har jag börjat läsa en av bandmedlemmarnas självbiografi, Slash från gamla Guns n roses. Och man kan verkligen inte lägga ifrån sig boken när man väl har börjat. Det är lite svårt och läsa under dagarna, men jag brukar smyga in i sovrummet på kvällen och läsa kanske nån timme då Peter är hemma.
Det här kapitlet jag tänker skriva har jag redan passerat förlängesedan, men jag skrattar lika jävla högt när jag läser det:
"Axl bodde hos mig ett tag med min mamma och mormor. Den mesta tiden höll sig Axl för sig själv, men denna morgon hade han gått upp och lagt sig i soffan helt utslagen, och den soffan brukade min mormor sitta i. Mormor Ola d.ä försökte försiktigt väcka honom. Med sin rara, mjuka mormorsröst frågade hon om han möjligtvis kunde gå tillbaka ner till rummet där han kunde sova sålänge han ville. Men vad jag förstår så hade Axl bett min mormor dra åt helvete och sedan stormat nedför trappan till mitt rum - det var i alla fall vad min mamma sa.
Eftersom min mamma är av den raka, enkla typen så insisterade hon att Axl skulle be mormor om ursäkt om han skulle bo kvar där. Det var min uppgift att se till att det blev gjort.
Mamma brukade låna ut sin gröna Datsun 510 till mig, och när jag och Axl körde till repet den kvällen så nämnde jag lite förbrigående att han kanske borde be Ola d.ä om ursäkt. Jag hade inte känt Axl sålänge , men tillräckligt länge för att veta att han var en känslig, introvert person som led av svårartade humörsvängningar - så jag valde mina ord med omsorg och la fram ämnet på ett väldigt neutralt och icke-dömande sätt.
Axl stirrade ut genom fönstret medans jag pratade, sedan började han gunga fram och tillbaks i framsätet. Vi körde längs Santa Monica Boulevard och gjorde ungefär 60 km/h när han plötsligt, utan ett ord, öppnar bildörren och hoppar ut. Han snubblade, liksom skuttade, och lyckades ta sig till trottoaren utan att ramla. Han samlade sig ett ögonblick och sprang sedan in på en sidogata utan att ens se sig om.
Jag var chockad men gjorde en u-sväng, körde tillbaka och letade i säkert en timme, men det var kört. Han kom inte tillbaka hem den kvällen, och dök inte upp på repet på 4 dagar.
På femte dagen uppenbarade han sig i studion som om inget hade hänt.
Från den dagen blev det ganska uppenbart för mig att Axl hade ett par personlighetsdrag som särskiljde honom väldigt mycket från alla andra personer jag lärt känna i mitt liv."
Ur boken Slash
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar