Nu är hon hemma. Det har gått jättebra. Och det känns skönt att höra. Försökt fråga mig själv vad som är jobbigast med att lämna bort henne. Jag är rädd hon ska börja sakna mig, och tro att jag övergett henne eller nåt. Det var min största rädsla. Men min faster sa några lugnande ord. Dom tänker inte alls så i den här åldern. Dom känner igen ansikten och kan därmed känna sig tryggast med dom som hon träffar ofta, vilket är jag och Peter =) Men mormor och morfar har hon ju träffat mycket, dom är inga främlingar för henne. Hon lever i nuet och tänker inte på vad som hände igår, så funkar ju barn!
Däremot så tror jag när hon närmar sig 8-9 månader så hajjar hon mer och kan känna den där separationsångesten från sina föräldrar.
När vi skulle hämta henne så låg hon och sov när vi kom dit, och när hon slog upp sina bruna så fick jag ett stort leende =) Det var som att "Jaså? är ni här också?"
Jag stärktes själv som mamma när jag klara av att lämna bort henne. Finns många som inte lämnar bort sina bebisar förrens dom är 8 månader.
Tror det är nyttigt för både Isabelle och oss. Hon är ju trots allt ganska mammig och pappig=) Och konstigt vore det annars.
Var jäkligt skönt att få sova ut, oj oj oj! Jag tog vara på varenda minut man fick ligga och dra sig i sängen =)
Hon har världens bästa mormor och morfar!! Tack för att ni finns! Ni är värdefulla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar