Kom på en sak! Jag har ju för fasen inte berättat om min förlossning som jag lovade att göra. En lång version vill säga. Så jag tänkte ta tillfälle i akt och berätta.
Jag gick över tiden i 18 dagar, och det är maxtiden man får gå över, för annars innebär det risker eftersom moderkakan åldras och barnet får mindre näring. Hon var egentligen beräknad 30 maj, men kom 18 juni istället.
Dom provade hinnsvepning 2 gånger, och det gör jävligt ont, ialla fall vad jag tyckte. Dom för in 2 fingrar och försöker få livmodern att öppna sig 1-2 cm. Sedan får man oregelbundna värkar några timmar efteråt, och det har faktiskt hänt att förlossningen startat för många, men inte för mig.
Jag var så jäkla less minns jag, när ska hon komma ut? Jag var trött på magen och alla kläder jag inte kunde ha. Det var så jäkla varmt ute, så jag hade god lust att gå runt naken hela dagarna.
Jag gick massa promenader för att försöka få igång förlossningen, men ingenting hjälpte. Hon trivdes för bra inne i maggen =)
Men men! Den 17 juni så bestämde dom sig för att sätta igång mig med värkstimulerande dropp, för att tvinga livmodern att öpnna sig. När jag kom in så var jag öppen nästan 3 cm. Så dom ökade succsesivt droppet. Jag kunde få epidural bedövning så fort jag bad om det. Men jag försökte hålla ut sålänge det var möjligt. Provade lustgasen, och den glömmer jag aldrig, det blir ens bästa vän =) Jag höll hårt i den, ingen fick ta den ifrån mig!!!
När jag var öppen 6 cm så började värkarna bli kraftigare och jag bad om ryggbedövningen, men jag tyckte inte den hjälpte så jättemycket som alla säger att den ska göra.
Men lustgasen var med mig hela tiden. Har dock inga minnesluckor p.g.a den, enda jag minns var att jag blev lite fnissig i början, men sedan började jag åja mig och ville bara vara ifred. Jag skrek aldrig, men jag nog lät jag, för det har man rätt att få göra när man är i ett värkarbete =) för det gör ont, det är sanningen, den som säger nåt annat ljuger =)
Kände mig irriterrad på alla barnmorskor som sprang hela tiden in och skulle gräva en mellan benen medans man hade en värk. Peter höll sig i bakgrunden, för han såg på mig att jag var så fokuserad på situationen.
Jag fick dock ett bloddrycksfall, så massa människor kom in i rummet och bad mig lägga på rygg för hjärtfrekvensen gick ner på Isabelle =/ så det såg illa ut där ett tag. Men jag fick ligga på sidan resten av tiden, och sedan skulle jag stå upp. Och det kändes nästan helt omöjligt och stå upp när det gjorde så ont.
Jag öppnade mig väldigt sakta, tog flera, flera timmar innan jag var öppen helt 10 cm. YES! tänkte jag, nu kanske det snabbar på lite.
Men Isabelles huvud ville inte tränga sig ner, och jag hade bara pinvärkar efter pinvärkar som inte gav något resultat.
Kring 11 tiden på kvällen så kommer en barnläkare in på rummet och sa att om inte huvudet kommit ner genom bäckenkanalen så får vi helt enkelt göra ett snitt.
Jag minns jag sa - Gör vad ni vill, bara ni får ut henne.
Sista timmarna höll jag på dö av smärta. Jag kände hur huvudet kämpade för att ta sig ner genom bäckenet, och jag fick även prova att krysta några gånger, utan resultat.
Klockan 01.00 kommer folk in och säger att nu är det dags! Vi utför kejsarsnitt.
Just vid det tillfället kändes det som en befrielse, sålänge som jag hade kämpat och haft ont. Det tog inte länge innan vi var inne i operationssalen. Jag fick ligga vaken hela tiden, och Peter satt brevid mig med narkosläkaren.
Helt plötsligt hör jag skrik. Och jag minns att jag tänkte: "Är hon redan ute?" 01.45 kom hon ut, den 18 juni.
Fick dock inte se henne, för hon hade problem med andningen när hon kom ut, så dom fick snabbt få igång den. Ända jag fick höra på en gång är att det är en tjej.
Dom skjutsade mig på uppvaknandet och jag var där i över en timme innan Peter och Isabelle kom. Det var en sån skum känsla, när dom la henne vid mitt bröst, en rödhårig tjej med rosiga kinder. Hon hade kommit ut. Det är över.
Jag hade plågats med värk från 8 på morgonen till 01.00 på natten, så ni kan ju fatta att jag var helt slut, och även Isabelle.
Det var min berättelse. En dag man aldrig glömmer. Få se sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar